Emma Hiltunen

Brutal ångest - amning
"Nej hon skriker, nu är hon hungrig. Igen." Inte trodde jag att jag skulle gripas av total panik varje gång mitt barn skrek efter mat. Mat från mig och mina bröst. 
Jag förberedde mig med kuddar och andades djupt & lugnt i soffan - försökte tygla paniken. Paniken förvandlades till ångest direkt när hon började äta. Varje gång. Brutal ångest. Älskade barn, jag SKA ge dig mat. "Det är jobbigt att amma" ekade i huvudet. "Det gör ont!" I mig gjorde det ont överallt, enda in i själen. 
Som vi kämpade. Sekunderna kändes som timmar, och timmarna som en evighet..
Jag kallsvettades, var yr och kände varje gång "Jag dör hellre, än att gör detta - men jag måste" 
(null)
Många, väldigt många, frågade hur det gick med amningen. Helt okända på stan (?), vänner och bekanta - det är tydligen en vanlig fråga. Jag började ljuga & svarade "Det går jättebra! Det är så skönt!" ..för att slippa förklara, bli dömd och ifrågasatt & höll med om att "Ja, det är så mysigt" 
Jag tänkte att det var fel på mig, skämdes & fick ångest av det också - ond cirkel. Ett barn var fött och jag klarade knappt av att mata henne. Vad är jag för Mamma - är jag ens en Mamma då? Tankarna sköljde över mig som iskalla duschar varje gång jag tänkte på det. 
Ester som var så efterlängtad - hur kan dessa tankar & känslor ens uppstå? 
Jag googlade runt och hittade inte mycket information om mitt tillstånd.. 
Visst var jag utmattad & hjärntröttheten påverkade mitt psyke mer än någonsin - men att amma kan väl inte vara så svårt?!
För MIG får jag ångest av allt som har med amning att göra nu - för MIG är det för många dåliga känslor förknippat med det. 
(null)
När jag skriver den här texten har jag slutat amma. Ester har blivit världens gladaste lilla tjej och jag känner mig mer och mer som hennes Mamma. Känslan av otillräcklighet finns kvar - men jag har makten. JAG tog ansvar och avslutade något som för MIG förstörde första tiden i min och Esters relation. Nu finns det harmoni och kärlek mellan oss. Det är bara nu i efterhand jag kan prata om det - jag har landat i att jag är mänsklig. Saker händer som vi inte kan styra över. Vissa får förlossningsdepression och jag fick någon form av amningsdepression. 
Alla mammor gör så gott dom kan. Ingen vill skada sitt barn. Döm ingen. Visa bara kärlek och respektera att vi är mänskliga och väldigt väldigt olika. Bagagen vi bär på, går aldrig att förstå sig på för någon som ej gått i mina eller dina skor. Det är svårt att leva men lätt att vara efterklok. Våga lita på din egen känsla om vad som är rätt eller fel - för dig och ditt barn.

Jag skriver öppet om detta nu för att jag förstått att det är tabu. Ni som följt mig länge vet att INGENTING är fel eller konstigt att prata om - allt är OK, tycker jag.

Alla upplever saker olika, ibland är man totalt nere och andra perioder går allt som på en räls. 
Det finns inga rätt eller fel - men det finns alltid respekt. Visa det och du kommer LÅNGT. 
Det tjatas om att alla "kan" amma - men i min värld är det inte fallet. 
Jag normaliserar gärna flaskmatning för att fler mammor INTE ska behöva gå igenom samma skit som jag gjorde. DET ÄR OK. Huvudsaken är att du ger ditt barn kärlek och närhet. Din famn är viktigast och den mest trygga platsen på hela jorden, för ditt barn. DET är viktigast.
Jag har fått många otrevliga, oförstående & korkade kommentarer ang. mitt beslut även när jag "bara" delammade - MEN ni som inte förstår eller vill vara så där o-charmigt dömande får vara det. I min värld är era ord inte värda ett enda öre, längre. Ett tag lyssnade jag på alla och var väldigt sårad och ledsen. Såklart var jag som nybliven Mamma helt ovetandes om den här "nya" världen.
Livets skola är lång, vi måste leva livet för att lära. Alla nyblivna föräldrar ska bara (om jag får bestämma) bombaderas med kärlek och pepp - Låt dom göra sin grej och skapa magi för sitt lilla barn. Ge råd om dom ber om det!
(null)
Var rädda om er och tack för respekten i förskott! Ni är bäst! /E

Ps. Det var inte bara ångest. Var även tvungen att använda amningsnappar varje gång - vilket resulterade till extra BÖK och att det inte kom tillräckligt med mjölk, då greppet blev för "svagt" - Amningpassen blev timmar på rad utan paus och ändå ingen nöjd bebis. En vacker dag kanske jag slutat hata mina bröst, men nu kan jag inte känna något annat än just hat. Jobbar på det!