Emma Hiltunen

Förändringens tid är här
Jag har alltid tagit en dag i taget. Att vara något annat än vad jag är, skulle vara det som livet gick ut på för mig, tänkte jag. Att skapa och att låtsas. Samtidigt som jag vetat innerst inne att detta beteende inte varit hållbart för min framtid. När jag aldrig sett någon väg ut från helvetet har jag stått och stampat på samma ställe, tänkt att jag gått framåt - men det enda jag gjort är att ha skapat livbåtar för stunden för att låtsas att jag flyter på ytan. Under ytan har jag varit för många gånger, det är där jag spenderar mest tid. Ensam i ett mörkt hav, där kylan tar över kroppens temperatur och där jag tillslut tappar andan. 
Det finns ingenting i livet som är lätt - men att andas underlättar livets prövningar. 
Långa djupa andetag har tagits för att så frön som ska börja blomstra i min kropp. Jag har verkligen jobbat på att skapa lugn och ro, mer än jag själv förstår. Styrkan jag har inom mig gör att jag skriver dessa rader.
Jag är skadad. Det kommer alltid saknas något hos mig som gör att jag känner mig otillräcklig. Även om jag ger allt jag har och lite till, bryts grenar ner och vägar förstörs - gång på gång. När jag tittar på det utifrån får jag ont i hjärtat, orättvisa är det värsta jag vet. Enda sedan jag var barn har jag känt starkt för att det är något av det värsta som finns - men vi alla drabbas av det i livet.
Jag känner inte ens för att skapa längre. Något har hänt inombords. Det finns ingen mening med det längre. Jag flydde, åkte ut med livbåten - höll mig flytande ett tag. Jag andades in frisk luft, hann se solen och känna den innan den gick ner. Jag levde för dom där stunderna. Jag skapade och låtsades.
Nu vill jag hellre bygga en bro att stå på. Bygga en bit i taget, långsamt med hållbara material som framtiden kan bära. Jag tänkte att bron någon dag ska mötas av ett landsskap där jag får gå i land. 
Jag behöver landa någonstans där jag räcker till, där dagarna är korta och jag hinner vara med. 
Min verktygslåda bär jag alltid med mig - men jag har insett att jag ej kan eller orkar bygga den där bron helt själv. Med hjälp av mina nära bygger vi nu tillsammans grunden. 
Utan er vid min sida hade jag gett upp för länge sen. Det spelar ingen roll vad någon tror, tycker eller säger. Det jag känner är sant och vi alla lever våra egna liv. Att ha människor som stöttar och lyfter upp mig är något jag alltid kommer vara tacksam för. När jag gått i land på det där stället - ska jag orka ge tillbaka till er.
Mest kärlek ska min dotter få. Vi ska stå på bron ibland och titta ner på havet medan solen är kvar i ögonvrån. Hon ska veta att jag alltid kommer kämpa för att hålla henne och mig ovanför ytan.
Jag ska aldrig mer låtsas och jag ska lyssna på mitt hjärta. Jag ska aldrig se ner på mig själv, för något jag ej kan styra över. Jag ska känna styrka och trygghet inom mig. Jag ska bli den där drivna kvinnan jag egentligen är och som jag saknar enormt mycket. Hon som vet precis hur hon ska leva, trots alla hinder - hon som gör allt hon kan för att frön ska blomsta varje dag i något litet hörn av kroppen. Hon som älskar att skapa. Jag måste hitta henne igen. Jag känner henne väl och jag vet att hon kommer tillbaka när jag är redo. Nu måste jag bara visa henne att jag är här för att byta väg och att den där bron ska bli verklighet.

Foto av fantastiska: Femaryah av Emelie Ohlsson