Emma Hiltunen

Ett halvårs paus från bloggen
Hej kära ni! Jag insåg att det har gått ett halvt år sedan jag var inne på bloggen. Det har varit helt naturligt för mig att avstå från bloggen under den här perioden. Ni som känner mig vet att jag mått upp och ner länge, att jag kämpat med att få ihop mitt liv och att jag varit nära att stupa i många år. Jag tänker att det är lika bra att skriva av sig. Kanske finns det någon där ute som behöver läsa detta. Ingen är ensam och livet är inte perfekt. 
Jag behöver få ner det senaste året svart på vitt för att kunna gå vidare och fortsätta framåt!
 Det började bli mycket mörkt för mig för exakt ett år sedan. Hösten -17. Jag hade äntligen blivit tagen på allvar inom vården kring min hjärntrötthet och skulle få träffa experter på ämnet. Jag åkte iväg på tester i två veckor på annan ort. Det var som om min värld stog stilla och jag var i någon slags dimma. Jag kände mig så sjuk där. 
Min känsla som jag haft i 10 år var starkare än någonsin - Jag visste och har alltid vetat. Nu skulle det bli sant. Att jag är sjuk. Jag var så trött, klarade knappt av dagarna där. Testerna tog hårt på mig och efterskalvet som väntade hade jag ingen aning om då. 
Tiden där efter är som bortblåst. Jag var så hjärntrött att jag inte klarade av att tänka på processen som startat. Jag började såklart jobba igen. Direkt. Kunde knappt gå. Hörde inte vad någon sa. Var yr och illamånde varje dag. Jag var rädd. Jag var stressad för min framtid. Jag tänkte fortsätta låtsas att jag klarade allt och lite till - men jag visste att jag skulle stupa. Ändå fortsatte jag, i lite för hög hastighet än vad min kropp och hjärna klarade av. Orden som ekade: Permanenta skador. Förvärrvad hjärnskada. Hjärntrötthet! Sjukskriv dig! Gå i ide..
 Det blev månader med pappersarbete. Jag kände mig så vilsen. Jag ville ju bara klara av detta. Jag ville vara stark och acceptera läget, direkt. Leva på nytt, leva rätt, på mitt sätt. Sanningen var att jag inte kunde se hur jag skulle klara av någonting i livet. Allt var ju egentligen som vanligt - Bara att jag hade papper på att det jag sa var sant. Jag hade drömt om dessa papper i 10 år. Vägen dit var lång, det värker fortfarande i min kropp.
Nu hatade jag dessa papper. Ville inte läsa att det var sant. Ville absolut inte visa det för någon. Jag skämdes. 
Jag kände att jag aldrig skulle räcka till. Jag kände mig svagare än någonsin.
 Jag minns att jag inte visste var jag skulle börja. Visste inte hur jag skulle tänka. Jag ville vara stark. 
Jag minns att jag till slut gick till min doktor i Helsingborg och sa något i stil med "jag är nog i kris, kunde knappt ta mig hit. jag håller på att gå sönder" visste inte vad jag skulle säga eller göra. Skulle jag nu övertala alla människor som inte trott på mig att jag hade rätt hela tiden. Det började växa en ilska inom mig. Jag drog mig undan. Ville inte prata med någon. Jag kände mig så sviken av samhället och av alla människor som jag stött på under dessa 10 år som sagt så mycket dumt om mitt tillstånd. Arbetsgivare som trott att jag hittat på, nära relationer som sagt så många korkade saker till mig. Jag vet att ni saknat/saknar kunskap och jag vet att jag ej varit tydlig när jag varit svag. 
 Jag har känt mig så ensam. Jag har alltid vetat att jag måste lyssna på mig själv och ingen annan. Men det är svårt. Efter 10 år som chef över min egen tid och energi skulle jag nu ta emot hjälp och lita på vården - som svikit och ignorerat mig så många gånger. Det var inte lätt men jag visste att jag var tvungen att släppa kontrollen. Det kunde gå hur som helst. Jag som alltid rest mig, varje dag. Kände nu att det var dags att lägga sig ner. Jag låg bokstavligt talat på golvet en gång när Jakob kom hem från jobbet. Han la sig bredvid mig och sa "Vi gör detta tillsammans. Vi klarar det. Du och jag!" Jag grät mig igenom många månader. Nu i efterhand är det så tydligt att jag hade gått i sönder. Jag var totalt utmattad och hjärntröttheten tog över livet. Igen. Mellan jobb-passen som jag till slut efter många men fick ner på timmar, gick jag på olika behandlingar, gick på rehab-yoga och gick till psykolog. Tiden som blev över sov jag mig igenom, om jag inte grät. Allt kändes verkligen omöjligt. Värk och hjärntrötthet styrde mig och jag försökte överleva dagarna, som kändes längre än någonsin. 
När våren kom mådde jag fortfarande jättedåligt. Jag hade nu arbetat på min nya första fasta tjänst i ett helt år. 
Lyckan över att ha fast jobb i dessa tider var enormt skönt. Jag som älskat jobbet kunde knappt stå och jobba. 
I efterhand förstår jag vad jag skulle gjort - sjukskrivit mig 100%. Men att leva med hjärntrötthet och vara i den - är inte ett bra tillstånd att fatta några beslut i. Som jag hatat den där hjärntröttheten - Till och med i spegeln såg jag den nu. Jag som älskar att leverera, utvecklas, inspirera, sprida glädje och stötta andra - orkade knappt andas. 
Jag sa upp mig. Sista månaden gjorde stegen till jobbet så ont. Många dagar tänkte jag "Bra att det är människor runt omkring mig så att dom ser om jag trillar ihop!" För det var så det kändes - snart stupar jag. 
Jag som alltid klarat mig själv litade då på att detta var det bästa beslutet. Jag kände fortfarande att det är ändå ingen som förstår, jag passar inte in någonstans och jag behöver vila. Jag får lyssna på mig själv. Detta går inte att diskutera med någon annan. Så jag vilade hela sommaren. Min enda plan var: Återhämtning. Äta. Sova. Bara vara. Det tog några veckor tills värk och trötthet lättade. Min hjärna som jag är så rädd om och vill så väl, fick den bästa sommaren sedan fallet 2007. Jag fick le stort i sommar. 
Jag har alltid haft ett leende på läpparna när jag orkat, i alla dessa år. Men den här sommaren kändes det som leendet verkligen kom från hjärtat. Jag är så tacksam för att jag är den person jag är. Hade jag inte lyssnat inifrån hade jag trillat ihop och vägen tillbaka skulle varit ännu mer krokig. Jag vill inte säga att det var ett dumt beslut att säga upp mig även om samhällets system tycker att det var fel. Jag vill säga att det var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Det kändes som jag överlevde, därför var jag så lugn i somras. För att vara sysselsatt hyrde jag ett galleri och visade upp min konst, målade akvarell och använde konsten som ursäkt för att folk skulle nöja sig med att jag gjorde någonting - då skulle jag slippa förklara mig. Jag skulle se frisk ut.. För var det något jag INTE orkade efter vistelsen på Orup - så var det att berätta och förklara hur läget är/var för mig.
I mina framtidsplaner har alltid konsten funnits med - men ärligt talat så är det bara till den jag flyr för att överleva. Jag kommer aldrig klara mig ekonomiskt på den, hur mycket jag än tror på mig själv. För mig är konsten det enda stället där jag känner mig fri, där jag räcker till, där ingen kan säga hur jag ska göra istället. För jag målar motiv direkt från själen, alla känslor jag bär med mig varje dag finns i mina konstverk. Jag bryr mig inte om att sälja. Jag bryr mig bara om att få känna känslan av att jag klarar av någonting utan att behöva offra energi, där jag får energi istället. 
Jag kommer alltid behöva vila. Det är min medicin. Min hjärna kommer aldrig vara frisk. Jag kommer aldrig ha framtidsmål som andra. Jag kommer fortsätta ta en dag i taget. Jag kommer alltid kämpa med att acceptera att jag är begränsad. Jag kommer fortsätta dra mig undan när jag har mina svackor. Jag kommer fortsätta säga "nej" till vanilga middagar, event, konserter och fester. Jag kommer säga "ja" ibland och offra flera dagar med efterskalv. Jag kommer fortsätta att låta samtal gå till telefonsvararen. Jag kommer alltid vara trött, hjärntrött. Jag kommer alltid tjata om att det är coolt att vila.
 Jag kommer alltid kämpa med att vara mig själv i den här tokiga världen. Att vara annorlunda är något jag får kämpa med. Jag vet att det är hur många som helst som läser det här som också är annorlunda, för att ALLA passar inte in i "hur man ska vara" - Fortsätt att vara er själva. Så länge ditt liv blir fyllt med det DU tar ansvar för så kommer livet bli hur bra som helst. Och du, JÄMFÖR DIG INTE MED NÅGON ANNAN. Det är det dummaste du kan göra mot dig själv. 
Mitt liv är fyllt med fantastiska vänner. Jag har en underbart kärleksfull familj. Jag spenderar livet med min Jakob och vi ska snart få en egen liten familj. Pengarna kommer aldrig flöda men tryggheten människorna jag har runt omkring mig ger mig, betyder allt. Så länge jag kan jobba ihop pengar till tak över huvudet och mat på bordet så är jag nöjd. Hemmet kommer alltid vara fyllt med kärlek och trygghet - och det är det viktigaste. Livet blir aldrig som man tänkt sig - men att sakta ner tempot, ändra priotiteringar och fokus gör att jag ändå känner hopp om framtiden. 
I september började jag jobba igen, på ett ställe som jag tycker väldigt mycket om. Där får jag vara mig själv och det gör att jag känner mig trygg och orkar mer. Känslan av att orka jobba är helt fantastisk. Som sagt - En dag i taget. Jag är, för er som missat - gravid. Så att få min hjärntrötthet bekräftad av vården var det bästa som kunde hända innan jag ska bli Mamma. Därför vill jag liksom lägga den här tiden bakom mig och se ljust på framtiden. 
Gå vidare. Starkare än någonsin. Livets erfarenheter må göra en gråhårig men jag älskar livet ändå. 
Glöm inte att den viktigaste rösten är din egen. Nu ska jag fortsätta att vara mig själv!