Emma Hiltunen

Att vara rädd om sig själv
God morgon kära ni! Jag sitter och dricker hasselkaffe, lyssnar på regnet och tänker på livet.

För ungefär ett år sedan sa min kropp ifrån ordentligt. Jag som alltid rest mig - kunde inte längre stå. 
Idag är jag otroligt tacksam för att kroppen gjorde så mot mig. Det blev tugnt och jag fylldes med ångest från topp till tå. Jag blev tvungen att lyssna på mina innersta tankar & jag blev tvungen att göra stora förändringar inombords och i livet. Nu har det gått ett år och jag känner att jag börjat förstå vad som hände. Hade jag varit min kropp - hade jag också sagt ifrån på det sättet, till mig. Jag vet att jag har sisu i blodet. Tack Pappa & Farmor för det.

Jag skriver väldigt personligt här på bloggen och ibland är jag utanför min comfort zone, det ska ni veta.
MEN jag tycker det är SÅ himla viktigt att kunna skriva om allt - För livet går upp och ner, för alla.
Jag vill vara en människa 100% här och detta är min blogg - här skriver jag om mitt liv för att normalisera tankar och känslor. Att samhället vill forma mig till något annat än den jag vill vara, kämpar jag med varje dag.

Jag är en känslomänniska och jag vet att många av er som tittar in här också är det. 
Därför fortsätter jag att blogga på mitt sätt och hoppas att några meningar då och då träffar rätt hos er som läser.
Jag vill passa på att tacka er som följer mig här. Tack till mina nära och kära som läser mina rader när jag inte orkar träffas IRL. Det betyder så himla mycket att ni accepterar mig som jag är och förstår hur jag fungerar med min mentala trötthet som slår till lika ofta som vindarna i Helsingborg.

Var rädda om er och kroppen som bär er genom livet!
PUSS & KRAM
/EMMA